Jag är väldigt snabb. Har inga problem att avsluta min intervju – lägga ner pennan lite försiktigt, signalera med kroppsspråket att jag är nöjd.
Länge tänkte jag att det var toppen. Att jag inte drog ut på det och intervjuade tills min stackars intervjuperson riskerade att somna.
För jag hade sett så många kollegor i branschen som var ALLDELES för långsamma. Som aldrig hann till deadline, som både intervjuade långsamt och skrev långsamt.
Själv var (och är) jag precis tvärtom. Effektivitet är mitt andranamn. Jag är snabb ute i intervjusammanhang och snabb vid skrivbordet (läs: datorn).
Men för några veckor var jag nödd att inse att snabb är inte alltid bäst.
Medan de långsamma aldrig blir klara, är risken för en snabb person att hon blir slarvig. Eller stressar sin intervjuperson.
Jag gjorde ett antal intervjuer via Teams – tyckte allt gick fint. Smidigt, jag fick svar på allt jag funderade på och var säkert klar med respektive intervju på en halvtimme.
"Wow, så gött! Effektiv som alltid... åh, vad jag är bra."
Så hörde min uppdragsgivare av mig och sa att en av mina intervjupersoner hade känt sig stressad under intervjun. Åh, vad jag tyckte det var pinsamt!
Han tyckte att jag var trevlig och påläst, men att han inte hann prata till punkt.
Jag tog till mig kritiken och har funderat lite. Våra intervjupersoner måste såklart få känna att de får prata till punkt. Jag som journalist ska heller inte ge mig förrän jag kommit under skinnet på den jag intervjuar. Effektivitet i all ära, men det får inte betyda att jag naggar på kvaliteten.
Det jag har kommit fram till i intervjusammanhang är att jag inte vill sälla mig till mängden som aldrig blir klara... men att lagom, ja det är faktiskt bäst :-)
Är du nyfiken på vår utbildning i frilansjournalistik?
Boka ett samtal med vår kursrådgivare för att se om den skulle passa dig :-)