Dagens blogg är skriven av Birgitta Stolt, kursmentor hos Journalistakademien.
Det är läskigt, och skrämmande, men också alldeles underbart att våga hoppa ut i det okända, och pröva något nytt. Det där att inte ha någon erfarenhet att luta sig mot, är nervkittlande, men också mäkta skrämmande.
Jag minns när jag 1991 hade bestämt mig för att jag ville bli journalist. Jag smakade länge på ordet, sa det flera gånger. Det kändes äventyrligt, kreativt och väldigt spännande. Jag berättade för en vän om mina tankar. Då sa hon: ”Du kanske skulle bli frilansjournalist, då kan du ju både skriva och fota, både tänka text och bild när du gör ett reportage."
Aha, det är sant. Vilken bra idé. Det låter ju som allt jag drömmer om i ett och samma yrke. Kreativ med ord och bild, och massor av frihet. Och då är man ju oftast inte anställd utan är sin egen chef. Hurra det gillar jag. Att få bestämma själv. Man kan ju arbeta var i världen man vill. Allt man behöver är en dator, kamera och ett pass ... typ. Jag hade länge tänkt att jag aldrig ville hamna i ekorrhjulet, ja vem vill det egentligen? På riktigt? Jag vill bo i olika länder, resa mycket, ha mitt kontor med mig. Lite som Skalman. Att allt man behöver finns i skalet.
Jag minns sen hur jag började jobba som frilans. Puh, vilket mod jag hade… jag skulle inte ha en uns av det modet idag. Jag gick bara in på redaktioner, knackade på dörren och frågade om de behövde folk. Det gjorde man på den tiden. Ganska snart fick jag napp på flera legendariska tidningar; Tidningen; Happy People, en kulturtidning med fokus på musik. Anders Nunstedt var chefredaktör och Jonas Cramby formgivare. Två legender, som sen startade Expressen Fredag. Sen blev det tidningen Foto, mattidningen Gourmet, Intrig, Nöjesguiden och Citynytt med flera.
Jag, av alla människor fick jobb på dessa magasin? Jag nöp mig själv i armen. Hur vågade jag? Det var ju något jag bara bestämde från en dag till en annan. Då hade jag ingen utbildning, bara kreativ lust, helig vrede, och en j-ar anamma att förändra världen.
Jag minns att jag studerade minutiöst hur en artikel var uppbyggd. Rubrik, ingress, brödtext. Hur svårt kan det vara liksom? Och sen med tiden växte man in i kostymen efter massor av bittra men lärorika misslyckanden, och ett antal år på diverse skolor och Universitet.
Några år har gått sedan dess. Jag bestämde mig även för ett par år sedan, att plugga till ett nytt yrke. Till diakon, som jag nu också arbetar som. Inte sadla om helt, utan bara plussa på. Diakoni och journalistik, två yrken som gifter sig galant.
Häftigt med många liv i ett liv, och många yrkesidentiteter i en kropp. Våga medan du kan. Vingligt i början, men snart sitter kostymen som skräddarsydd för dig. Good luck!