Här kommer ett gästinlägg från mig, Emilié, kurskoordinator för Journalistakademien.
Jag befinner mig i skrivande stund i Thailand, närmare bestämt på Koh Phangan.
Här finns inga bekymmer i världen – Hakuna Matata, man är lycklig var dag, och så vidare.
Det lugn som har sänkt sig över mig känns som en kärleksfull kram från universum, eller som ett svalkande dopp i havet en het sommardag. Stressen stannade kvar på flygplatsen i Málaga och jag njuter av varje sekund!
Här på Koh Phangan bor vi hos Fredrik och Viktor, två vänner som vi har lärt känna under våra många år på Malta. Fredrik Brännlund har bott här på ön sedan 2019. Han sa nyligen hej då till sitt jobb inom affiliatebranschen för att starta upp en filmskola tillsammans med sin vän, och det är med Fredrik jag genomför min allra första intervju inför en artikel.
För även jag är intresserad av att skriva, och nyfiken på frilansyrket :)
Fredriks kontor ligger ca tre minuters mopedtur från hemmet, och där sitter han tillsammans med vännen och partnern Max och jobbar i ett mörkt rum fullt med olika typer av film- och kamerautrustning. Han leder oss in ett annat rum och jag blir lite nervös och pirrig – trots att jag har skrivit upp frågorna i mitt block, och trots att vi redan har spenderat flera dagar med att samtala och lära känna varandra på nytt.
Tanken på att man inte ska intervjua någon man känner slår mig, samtidigt ser jag det som en chans att öva. Och det går bra. Eller, helt okej i alla fall. Jag upplever att jag skriver för långsamt för hand, och att jag missar flera viktiga detaljer i hans svar. En lärdom för mig att ta med till nästa intervju: Skriv på laptop, eller spela in samtalet.
Fredrik berättar för mig om filmskolan, och om ett annat projekt som han ser som sitt livsprojekt – sitt barn som han också kallar det vid ett tillfälle. Det är en applikation som han byggt upp och testat under tiden då han arbetade på sitt tidigare företag, där han var medgrundare (och idémakare). Appen finns ännu inte på marknaden, men för bara några dagar sedan fick han se den första prototypen. Stoltheten riktigt pyser ur honom, och det går inte att ta miste på hur mycket han brinner för det här.
Temat för appen är självutveckling, acceptans, samarbete, att lära känna sina egna begränsningar och göra något åt dem, och att lära sig att sätta upp rimliga mål på ett naturligt sätt. Varje medarbetare väljer ett tema av sju; andning, fokus, sömn, mat eller rörelse. Därefter väljs en uppgift att fokusera på under de kommande veckorna, och en daglig uppföljning som kräver ett enkelt svar: Ja, eller nej.
Vad du svarar spelar egentligen ingen roll, och ingen annan kan se dina resultat, utan det är endast för dig själv – för att skapa medvetenhet, och så småningom acceptans kring hur du faktiskt arbetar och fungerar, hur du väljer att uttrycka dig kring dina styrkor (och svagheter), och på så sätt lära dig mer om dig själv, i samarbete och förståelse med dina kollegor. De som valt samma tema hamnar i samma grupp och arbetar tillsammans, och väljer själva vad de vill dela med de andra. En chattfunktion gör det möjligt att hålla kontakt med andra i gruppen dagligen, och med jämna mellanrum sker en recension av det arbete som utförts dittills. Detta kan man välja att göra antingen genom video- eller textformat.
Innan han öppnar munnen för att svara på mina frågor sluter han ögonen och tar ett djup andetag. Ibland flera. Han känns lugn och upprymd på samma gång. En av frågorna handlar om den där första gnistan, när och hur visste han att det är just HÄR han ska vara? Och att det är det här han ska syssla med?
"Den första gnistan minns jag så väl... Jag gick hos en psykolog när jag bodde i Stockholm, för cirka 6-7 år sedan. Vid den tiden hade jag en rädsla för att vara själv, och skulle spendera en hel helg – helt själv. Under den helgen insåg jag att jag inte har några egna intressen, att jag hela tiden var beroende av andra människors sällskap och närhet för att må bra.
Det gjorde mig exalterad, och jag tänkte att "Jag får välja!". Jag insåg att jag kunde välja min egen realitet. Tänk om default mode inte är ångest, tänk om det kan vara något annat?"
Själva artikeln är inte skriven än, faktiskt inte ens påbörjad... så jag stoppar här då det riskerar att bli ett väldigt långt inlägg annars. Kanske lyckas jag hitta ett magasin som matchar artikeln, kanske vågar jag inte ens pitcha, och kanske känner jag att den blev för dålig för att visa upp för omvärlden. Jag har samma tvivel i det här nya som så många andra som är sugna på att komma igång och jobba med skrivandet.
Men så kommer jag på att – just det ja! Jag jobbar ju tillsammans med ett team av fantastiska människor som skulle kunna hjälpa mig med min artikel. Ge sin feedback, några tips här och där, och framförallt PEPPA. Och då blir jag helt plötsligt väldigt inspirerad till att skriva färdigt artikeln och pitcha in den så snart som möjligt.
Dags att släppa sargen, dags att börja skriva.
PS. Här kan du boka ett samtal med oss om du vill ta reda på om vår utbildning passar dig.